Förlåt

Det är slaget i huvudet, örfilen över kinden eller första andetaget efter en kalldusch. 

Jag har varit hemsk det senaste. Jag har fått en uppsats att vara mittpunkten. Har glömt bort det som är viktigt, det som betyder något, det som utgör livet. Har låtit humöret vara avhängigt några sidor text, en metodologisk avvägning eller en teoretisk infallsvinkel. Har fått alldeles för många samtal att handla om mig själv och de enorma problem, jag tyckt mig ha. En uppsats. En futtig uppsats har gjort mig upprörd, sur och på dåligt humör. Har fått mig att vara bitter, otrevlig och ohämmat självisk. 

Res dig. Se dig nu kring. Försiktigt!
Gå bort till dörren som gapar ljus.
Lämna ditt krus.
Det som ska göras ska göras riktigt.
Det som ska göras ska göras snarast.
Gå dit där ljuset syns vara klarast.

Förlåt mig.

Irriterande, odrägligt, bisarrt, fånigt, vansinnigt

Jag skrev precis ett pepp-mail till mig själv. Det är ju rätt pinsamt. 

Än mer pinsamt var att jag behövde det.

Mest pinsammast var att jag kände mig bättre av att få det.

På något sätt har uppsatsen brutit ner mitt skolsjälvförtroende till den nivån att jag använder Google Translate för att jag litar mer på den än min egen engelska. På något sätt stöttes självförtroendet i höjd med metodavsnittet, sinade i takt med teoridelen och försvann totalt i den empiriska analysen. Därtill hamnade förtroendet för mig själv på minus när jag dessutom ligger efter i planeringen och för att göra saken än bättre börjar jobba heltid på söndag.

Det är irriterande när folk tuggar högt i den tysta kupén på tåget. Det är odrägligt när bortskämda barn lägger sig på Icas golv och skriker för att de inte får godis. Det borde vara straffskatt på att göra slut på toalettpappret på institutionens toalett. Det är plågsamt när det börjar regna precis när man ska gå utanför dörren. 

Det är ingenting emot hur vansinnigt och obehagligt arg jag kan bli på mig själv för att jag fastnar i uppsatsen och bestämmer mig för att jag är för inkompetent för att göra den. Jag skulle kunna skjuta, eller åtminstone lite smått misshandla, mig själv för att jag är så stört fånig och lättsinkad i hur jag ska skriva en liten fjantig uppsats. Jag är ju bra. Egentligen.

Egentligen. 

Jag har bara gått på semester från att tro på mig själv.

Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som de vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast de aldrig hann i fatt det de fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när de dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

- Cornelis Vreeswijk

Tänk om det ändå bara varit en klassisk överdrift igår.

Mina odygder och jag

Skriver man personliga brev ska man ju vara lite sniken. Ni vet hur det är, man skriver att man gillar de där klassiska bollarna i luften och blir man kallad på intervju ska man ha funderat ut negativa egenskaper som man utan hämningar presenterar för att bevisa vilken oerhörd självinsikt man har. Samtidigt avslutar man meningen med att hinta om att ja, men åhå, att jag aldrig kan säga nej innebär ju mest att jag är den bästa anställda du kan hitta - för att jag har en oerhörd erfarenhet av att sitta några timmar extra med några uppgifter extra.

Men så finns det de där egenskaperna som man inte borde erkänna. Som att jag precis har klistrat upp post-it-lappar där det med versaler står "Gör det bara!" och "Fokusera!". För det här med att skriva uppsats kan bli en utdragen död för mig. Jag känner mig tillfreds med att ha skrivit en mening eller hittat en artikel som på ett ungefär berör det jag vill skriva. "Det är ju lugnt, min idé är bra. De gillar ju min idé." Verkligheten? Nej, men det är högst irrelevant för min studie. Som socialismargumentation fast med en liberal idé.

Borde skriva. Har inlämning på fredag. Svårt att bara lämna in färgmarkerade rubriker och förvänta mig god och konstruktiv kritik på det. Men det är ju så många dagar kvar till uppsatsens deadline, tänker jag. Glömmer att jag inte kan säga nej till chefen och med all sannolikhet kommer jobba lite för mycket i jul, bara någon dag extra. Jag. Får. Inte.Tacka. Ja. Till. Mellandagarna. Får. Inte. Kommer spendera tolvslaget med att hitta på en slutsats och inleda året med att formulera om mitt forskningsproblem. Kommer inleda de tre dagarna av 2012 med att dricka en årsförbrukning av energidryck. Kommer inte ge några som helst löften om nyttighet eller andra goda dygder. Kommer möjligen lova mig själv att aldrig mer plugga och likväl 12 dagar senare skicka iväg en ansökan om att läsa master.

Jag har många dåliga egenskaper. Jag kan vara ofokuserad, lite juholtig i vad jag tycker är intressant, kan inte riktigt uttrycka ordet "nej", kan bli lite destruktiv och isolerad om jag inte får absolut delaktighet och blir rastlös alldeles för fort. Men jag har självinsikt!

 

Kan vara den bästa låten och den bästa filmen.

Men jag saknar dig

Jag vill inte backa tiden, jag vill inte göra ett minne till ett idag. Men ibland önskar jag att minnen kunde vara lite mer verklighet, lite lättare att omfamna. Att minnen är mer fasta, att de aldrig kan suddas ut, aldrig bli mindre än vad de är nu.

Det gör fortfarande ont. Du är fortfarande med. Du är fortfarande allt som du alltid varit. Men jag saknar dig.

Det som är viktigt

De bästa dagarna sägs vara de när man är språng, när man är på väg, när man har ett mål man längtar efter men inte riktigt än har nått. När man ser framtiden, men inte riktigt är där än.

På något sätt kan Lund vara den mest ambivalenta staden jag vet, det finns ingenstans man kan hitta sådan oerhörd koncentration och sådan fokus på vad som är just nu. Det kan den där tentan vilken man lever för under en veckas tid, då finns inget annat, man är ensam i tiden med bara ett enda fokus. Jämte detta finns det ingen stad som är så temporär, som man i någon mån går igenom som en fas för att man är på språng, Lund är ett steg mot framtiden. Man är här för att man tror på framtiden, men man finns inte riktigt tillgänglig för nuet.

Och jag trivs så gott här, trivs så bra i att vara mitt i det där steget mot framtiden - men utan att vara riktigt där, men veta att det finns inom räckhåll. Veta att jag måste fokusera på det som är nu, men veta att jag inte har landat än. Veta att det kommer något annat.

Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag har blivit så bekväm mitt i ett steg, att jag trivs alldeles för bra i att bara vara på väg och är rädd för att ta nästa steg. Som att slänga sig ut för en brant utan att veta var man landar. Jag vill inte landa. Jag vill inte landa. Jag vill inte landa. Och jag kan inte sluta tänka på det. Och jag kan glömmer bort att det är ett idag för imorgon. Glömmer bort hur bra jag trivs nu. Fokuserar alldeles för mycket på hur bra jag trivs här imorgon.

Glömmer bort det som är viktigt.

Disciplin

Det tragikomiska är att knapptryckningarna vid diverse inlämningsuppgifter aldrig går så snabbt som när man bestämmer sig för att bojkotta skrivandet till förmån för något annat. Som nu, försökte läsa bloggar, insåg att ingen uppdaterat sedan midnatt som var senaste tillfället jag temporärt bojkottade skrivandet, och tänkte vara problemlösare nog att skriva ett eget inlägg att läsa. 

För att skriva och läsa kurspromemoria istället blir inte så roligt. Hur jag än försöker vända på det. Jag är inte intresserad av neorealismen just nu. Jag skrev metodologi till midnatt och tycker på något sätt att det skulle berättiga min odygdiga inställning till denna examination. Trots att jag vet att inlämningsdatumet inte ändras, inte skjuts fram och tiden till dess blir inte effektivare bara för att jag skrivit klart den andra uppgiften som också skulle in nästan samtidigt. 

Men på något sätt kan jag själv leva på att jag en fredagskväll hade en sådan disciplin att jag skrev om metodologiska förklaringssätt och använde något ett så pass institutionspopulärt (läs: tråkigt) ämne som kvinnor på politiska poster som exempel genom hela arbetet. Jag är en sådan person som har disciplin, tänker jag och svävar iväg när jag sitter framför den andra uppgiften vilken behöver teorigenomgångar, analyser och diverse inläsning av litteratur jag inte tyckte mig behöva. Men det är ju flera dagar kvar. Inga fler fredagskvällar kvar, men andra kvällar, andra nätter, andra timmar. Inte behöver jag använda just den här timmen. Jag har ju disciplin. 

 

"Because  the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do"

Bitterljuva framtid

Det kanske sämsta med att göra misstag är den allmänna uppfattningen om att man lär sig av dem.


Med den allmänna sanningen och konsensusinställningen gör jag om samma misstag gång på gång - för det är klart jag har lärt mig av dem. Utan någon som helst vidare reflektion i vad misstaget faktiskt låg i.

Och så sitter jag här nu. Några dagar innan anmälan till nästa termin stänger - utan en aning om vad jag ska läsa. Som tröst lyssnar jag på fransk musik som jag inte förstår ett ord av, men utgår från matchar mitt melankoliska humör på ett franskt och väldigt poetiskt vis.


Tid hos syon är bokad och hans roll har kommit att bli den en psykolog, terapeut och allmän vägvisarguru skulle besitta snarare än en syokonsulent. Och väl där måste jag erkänna att jag inte vet vad jag vill läsa eller praktisera. Och att jag inte vet vad jag vill jobba med. Det har kommit att bli den enda sanningen jag vet om, att jag inte vet.

ref. Svensson, 2008:44ff

Det finns alltid saker man vill förbättra, saker man, om man fick chansen att göra om, inte skulle gjort och saker som aldrig blir som man planerat.

Som att skaffa sig en sådan där åtråvärd utbildning. Okej, analytisk förmåga, en del formler och begrepp jämte förmågan att uttrycka sig betydligt torrare, koncisare och mer formellt kommer som på köpet när man ger sig in i det akademiska partyt. På detta tillkommer självfallet en ohämmat dryg personlighet när man inför andra konstaterar sig studera vid universiteeetet (sägs, oavsett ursprungsdialekt, på stockholmska).

Men om man då ställer in värmen och koncentrerar sig så mycket som krävs för att få svar, vart hamnar man då? Ett år kvar till kandidatexamen och det enda jag vet, är att jag vet mindre än någonsin. Jag har snart en examen och har förmodligen den djupaste självförtroendesvackan gällande mitt intellekt som jag någonsin haft. Jag var smartare som 14-åring än nu.

Min intellektuella pik hade jag efter att ha läst praktisk filosofi - då var jag närsomhelst redo att inta rollen som ställföreträdande världshärskare. Nu är jag förlorad och kan inte ens svara på huruvida världens existens kan bevisas eller inte. Finns det ingen avhandling som behandlar det som jag kan luta mig mot innan jag svarar?

Man kan ju tycka att en viss ödmjukhet är bra - men jag saknar dessvärre referens på det.

Men givet en viss empirisk bakgrund skall kausaliteten mellan disciplinerat pluggande och goda betyg vara förhållandevis säker. Så jag fortsätter väl.

Ny programvara finns tillgänglig

Genom ett nyligen genomfört tryck på en beställknapp bestående av ettor och nollor, har jag idag beställt en ny och modifierad version av mig själv, en Johanna 2.0. Och inom tre till fyra arbetsdagar beräknas mitt övermogna jag levereras (med fri frakt). På köpet beräknas även spontansug efter torra hallongrottor, alternativt bondkakor, till förmiddagskaffet (som dessutom ska börja drickas på bit) följa. Därtill räknar jag även med att kunna P4:s programutbud utan och innan samt slaviskt följa Landet runt och Fråga doktorn på SVT. Vid varje butiksbesök ska jag nämna vädret för lämplig kassörska.

Ungefär åtminstone. Jag har köpt en portfölj.

Och därigenom tyckt mig bli lite mer anställningsbar för kommande toppjobb. (Och framförallt för möjligheten att både ha kurslitteratur och dator med mig vid pluggtillfällen.)

Det är så bisarrt. En dag som alla när man på sitt håll klagar på jobbet, att man är trött i benen, att man inte känner sig tillräckligt så eller tillräckligt så. Så händer det bara en bit härifrån. I en stad där jag bott. Bland människor jag känner.

En person. En idé. En person som, kanske inte i aktion, men åtminstone i sympati, är i sällskap av alltför många och sätter en idé över människoliv. Som sätter en fruktansvärd idé framför människor. Som tycker att en idé är så stor att man kan döda för den.

Det finns inga tankar som är värda mer än ett människoliv.

Det är vidrigt. En person har dödat. Han har försökt skada det som är demokrati och frihet. Det är vidrigt. Det finns inte ord.

"Om en person kan visa så mycket hat, tänk då på all den kärlek vi kan visa tillsammans.”

Som om jag aldrig gjort annat

Och utan att det någonsin har varit något annat parkeras bilen återigen vid museets parkering - den som så många inte känner till. Och återigen försöker jag hitta en ursäkt för att inte stänga av motorn med en gång - jag vill ju bara höra klart låten innan jag stänger av och för en sekund eller 30 låter jag klockans siffror försvinna och bara lyssnar - sedan öppnar jag bildörren. Jag inbillar mig att jag småspringer med värdighet - när blev klockan så mycket egentligen? Och sedan när är den här vägen så himla trafikerad? Över kyrkstigen lugnar jag ner mina steg, men ändå hamnar någon småsten i skon. Så kullerstenen och jag ser våra skyltfönster.

In genom dörren, kyrkklockan har inte ringt till jobbstart än - jag är i tid, visst är jag i tid? De andra verkar ändå inte ha kollat på klockan på ett tag. Tack och lov. Typiskt, varför ska kunder stå precis i vägen när jag ska springa in till kontoret? Vad är det som alltid är så intressant just där?

- Ursäkta! Tack!

In på kontoret, är chefen där? Tänker hon på min sista minuten-ankomst? Hon, nej, sant, det gör hon inte. Tidernas bästa chef.

- Jodå, det är bara fint!

Häng av väskan och hoppa ut i butiken. Aha! Jag hade flera minuter tillgodo, sade visst klockan på kassans skärm. Så, vad ska jag göra nu? Jag stirrar.

- Mycket nya varor idag? Det var det, ja. En till skolstartsserie? Har sommarlovet ens börjat. Nej, det är sant. Man ska vara ute i god tid. Så klart.

Kunderna trillar in som de vill, kollar på den K-märkta dörren som är en mardröm att låsa så fort det hamnat ett gruskorn för mycket på stenbeläggningen utanför, de andas in, vill inte stå stilla för länge, kollar omkring, går till nyhetspodiet och bläddrar en stund.

Jag har fått en hög varor att prismärka. Vad är det för något egentligen? Mappar, en annan typ av mapp och en tredje typ av mapp. Snyggt, uppenbarligen. Limegrönt visste jag inte var på modet. Men uppenbarligen.

Påsarna är slut.

- Jag springer ner till källaren!

Öppna den gamla dörren, trampa inte för hårt i trappan ner, ska de trappstegen från år 1789 någon gång gå sönder så är det när jag kliver i dem - det kan man sätta något på. In i fängelsehålan, böj huvudet för det låga taket, var har vi de stora påsarna nu?

Upp igen, sälj vykort och "uhm, do you also have, uhm, briefmarken?" till tyskarna.

- Hej. Ett boktips, absolut! För barn. Harkling, visst. Vilken ålder?

Tack, tack, tack för barnrummets åldersuppdelning.

- En kille i 12-årsåldern? Han läser inte så mycket.

Härligt. Den svåraste.

- Vad gillar han?

Vidare. Var kan vi ha den boken? På lagret, jag springer ner. Hylla, efter hylla, efter hylla. Var ska vi kunna ha den egentligen. Typiskt. Jag sneglar mot väggen där det stora svärdet står, går dit, klappar lite på det, funderar på när jag ska ta upp min vilande superhjälteskarriär, tänker att jag ska bli klar med min kandidatexamen först åtminstone, tar ett andetag, jag letar efter en bok nu, gammalt skyltmaterial är inte lämpligt att leka med. Inte nu.

- Du vill ha det fakturerat?

Åh. Typiskt. Hur gjorde man det nu? Och vart tog de andra i personalen vägen? Hjälp. Kassa systemet (en åh, så medveten särskrivning) samarbetar inte med mig.

- Om vi har vaddå?

Varför ska danskar alltid prata danska?

Jag gör min sjätte sommar på jobbet.

En av så många

En dag som alla andra var till ända. En vind som alla andra gick förbi. Ett regn som alla andra föll. Det blev natt för att en stund senare åter bli dag. Som om inget annat än nuet någonsin varit. Allt var som det alltid varit, rutinen gungade tryggt, omfamnade dig lite för mycket, lite för hårt. Solen sken som alltid.

Ögonblicken blev minuter, blev timmar, blev dagar. Blev år.

Och allt som alltid varit slutade vara. Men dagarna fortsatte gå, vindarna fortsatte passera, regnet fortsatte falla. Men nuet var ett annat. En enda stund slutade vara sammanhängande.

Vad är det som utgör livet? En dag som slutat vara behöver inte vara ett avslut. Stunden mitt i en vind kan vara det mest abrupta.

Man vet så väl vad man ogillar, vilka man ogillar. Räckte det att uppskatta den korta stunden som var? När man så spontant uppskattar det lilla mötet, de små kommentarerna och skratten som en relation två människor emellan kan utgöras av, räckte det? Var det tillräckligt för att kallas en vänskap? Var det tillräckligt för att göra en saknad befogad? Var det tillräckligt för att jag ska känna mig ensam vid tanken på att jag inte får uppleva dina kommentarer igen?

En del människor borde inte få dö. De borde verkligen inte få dö. Den glädje de ger andra borde göra dem odödliga. Gör dem odödliga.

Jag kommer sakna. Av små anledningar, för att så många log vid hans närvaro, gladdes åt de vanliga kommentarerna, för tryggheten, för entusiasmen, för att han vågade så mycket, var så mycket. För att han var. En av så många, en i mängden, en vanlig människa. För att han var den han var.

Hoppas att det räcker.

19 juni, 2007

Fyra år. Fyra år idag. Jag älskar dig lika mycket nu som då.

Men gick jag allena i många de mil
dit oron kallade mej
förglömde jag då dessa många de mil
för en halvfjärdings väg med dej?
Det gjorde jag ej - blir mitt klumpiga svar,
nej, faktiskt det gjorde jag ej.
Men en vackrare väg jag ej vandrat har
än en halvfjärdings väg med dej.

Ferlin, 1951

Eller?

Du sköna nya värld är en bok från 1932, skriven i en sådan där 1984-bister ton om framtiden. Huxley är författare och målar upp en värld där alla är lika, går på band och mer eller mindre bara existerar. Man äter piller för att inte uppleva känslor och ni vet ungefär hur det går. Verkligheten är som ett rullband, människor produceras för att arbeta och alla har en given plats.

Men okej, det är en bok. Om än författaren varit orolig för framtiden är det rejäla överdrifter. Inte vill faktiskt någon att människor ska bli en del av en institution från barnsben. Vi tror ju på människan och allt det där. Vi accepterar olikheter och tycker om dem. Någon Du sköna nya värld är inte aktuell.

Och jag vet att det är en bok, att en bok i den genren handlar om överdrifter, och jag fnyser lite åt det.

Men så läser jag det här och kan inte rå för det, men framtidsdystopin blir så påtaglig. Barn kan vara barn inne i den statliga institutionen från början, föräldrar är inte det bästa för barn - det viktigaste är att alla blir lika.

Jag vet att det är en överdrift, men jag tycker det är obehagligt när man som politiker sätter sig över andra människor och tror sig veta bättre. När politiker vill ta sig mer rätt över barn än vad föräldrarna har.

Men okej, det är en artikel. Om än författaren varit orolig för framtiden är det rejäla överdrifter. Inte vill faktiskt någon att människor ska bli en del av en institution från barnsben. Vi tror ju på människan och allt det där. Vi accepterar olikheter och tycker om dem. Någon Du sköna nya värld är inte aktuell. Eller?

Upp som en sol, ner som en...

Helt spontant skulle jag vilja säga att detta skrivs under tillfällig sinnesförvirring och att jag således inte kan ta något ansvar för det vid senare tillfällen om det skulle kunna hållas emot mig. Men. Jag är på sjukligt dåligt humör - och det är inte mitt fel någonstans. Idag får jag skylla ifrån mig, skylla på omständigheterna, vara ett offer för systematiken och vara en sådan person jag själv vanligen kan bli på dåligt humör av att träffa. Det är andra människors fel. Specifikt utvalda sådana.

Vanligen brukar jag hävda att människor är goda och att det finns något gott i alla och sådant tjafs. I någon mån vet min mage, där alla moraliska bedömningar av tyngre vikt görs, givetvis att så är fallet även dagar som dessa, men demonen som sitter på vänstra axeln är idag tung nog att ta över all min tankekraft. Och just idag borde ha varit en sådan dag då barnafödande borde följas av licens, fri abort borde gälla upp till minst 25 års ålder och människor borde i allmänhet visa lite mer hyfs för att slippa husarrest.

Och jag som var på gott humör när jag vaknade imorse. Om man ändå kunde vara en sådan där människa helt oberoende andra människor.

Jag behöver choklad.

Vädret är ju åtminstone trevligt.

Någon dag hit eller dit

Jag är jättemammig. Jag är en sådan som tycker det är jobbigt att inte prata med mamma varje dag. Det kan hända att det inte finns så mycket att säga i telefon dagligen, men jag gillar att vara tyst i ett samtal med henne om inte annat.

Jag är jättemammig. Jag kan bli jätteirriterad på min mamma. Om hon ska hjälpa mig att packa en väska är den alltid dubbelt så tung som om jag hade packat den själv. Varför? Min mamma tycker att det är helt relevant att packa ner lite extra om man ska bort. Att det sedan är sådant som man inte använder, ens när man är hemma, spelar ingen roll. Min mamma kan vara rätt tystlåten - till dess att det blir något bra program på TV:n - då börjar hon prata oavbrutet. När mamma klipper gräset däremot ska man inte så mycket som existera - för då är hon är i stånd att mörda - så länge det inte är grannen till höger, grannen till höger är hon trevlig mot, men mig kan hon då betala för att bli av med.

Jag är jättemammig. Min mamma får saker gjorda - hon kan vänta med dem, men helt plötsligt gör hon dem bara. Som att skaffa en utbildning. Hon väntade, väntade lite till och rätt som det var hade hon slutat på sitt jobb för att plugga till lärare och bli den bästa i sitt yrke. Hon jobbar några år när hon bestämmer sig för att plugga lite till - en liten magisterutbildning - vid sidan om, utan att trappa ner på sina 150 procent jobb. Eller som att bli politiskt aktiv. Helt plötsligt stod hon på en lista och går helt plötsligt på flera möten i veckan - utan att trappa ner på sina 150 procent jobb. Min mamma jobbar minst 150 procent, är engagerad i varje elev hon har, sitter som förtroendevald lite här och var och har två hundar som alltid har hennes uppmärksamhet.

Jag är jättemammig. Mest för att min mamma är den hon är. Inte för att det är någon dag hit eller dit.

Jag ångrar ingenting.

Hemma var det igår bal för treorna på gymnasiet. Imorgon springer de ut på trappan som ett slutgiltigt steg för att ta studenten. En stund var jag inne på att ta tillfället i akt för att klaga en smula över att det var längesedan jag sprang ut och att jag är gammal med värkande leder, rynkig panna och en humor som mest handlar om att skratta åt sådant som har hänt. Men nej. Jag är faktiskt nöjd med att vara precis där jag är. Precis som jag är. Studentdagen var kanske den absolut roligaste dagen jag har upplevt, på balen hade jag kanske min absoluta snygghetspik och under studentkampen var jag kanske som mest tävlingsinriktad och atletisk (nåja). Men det är faktiskt nu som jag, som mest, känner att den ljusnande framtiden är min.

Det är sjukligt läskigt att springa ut på en trappa, ut mot en framtid som kan vara precis vad som helst, brant som ett stup, en ständig uppförsbacke eller bara en vanlig raksträcka. Samtidigt är det den utgången som innebär att man får välja sin egen väg.

Jag är fortfarande jätterädd, har gömt mig i det kanske mest sofistikerade och studentikosa gömstället som går att hitta och som bubblan Lund utgör. En kompis fick igår sitt examensbevis, fick i förrgår jobb. Ett riktigt jobb, relevant för hans utbildning och ett sådant jobb han verkligen ville ha. Han har bara prickat av sina mål och gjort det så himla grymt. Han verkar inte ens lite smårädd för framtiden.

Och här sitter jag med ett år kvar tills min kandidatexamen - och är vettskrämd. Jag vill aldrig lämna Lund. Jag trivs så gott här. Företagsekonomi måste jag så gott som läsa efter kandidatexamen, jag vill ju faktiskt kunna det här med redovisning och grejer - kan ju vara bra att ha. Liksom. Och en master - ja, men det måste jag ju ha. Och läsa den utomlands? Nja, alltså, Lund har faktiskt riktigt bra och väletablerade masterutbildningar. Varför chansa på andra studentställen? Lund är bra, Lund är tryggt. Världen utanför skrämmer mig. Nu är jag inne på en sådan bra stig. Den är lummig, mysig, hemtrevlig, lagom stor, ombytlig och precis som jag önskar. Andra stigar är skrämmande, de kan ju innebära vad som helst. Jag är vettskrämd.

Samtidigt som jag längtar sönder. Jag vill också prova på mer av livet. Det riktiga livet.

Det är ändå rätt mäktigt. Allt. Att man kan välja precis vilken väg som helst. Hamna var som helst. Prova vad som helst. Bli vad som helst. Oavsett hur trevlig den aktuella stigen än är, leder den framåt, mot andra ställen. Man behöver bara röra sig lite. Det är rätt skrämmande. Det är rätt mäktigt.

Jag ångrar ingenting.

Sjungom studentens lyckliga dag
låtom oss fröjdas i ungdomens vår
än klappar hjärtat med friska slag
och den ljusnande framtid är vår.

Nu har jag snart varit 21 i några år

Jag fyller år snart (läs: om några veckor), fick CSN idag, känner mig inte överdrivet mycket tätare än vad jag gjorde igår och börjar fundera på när det slutar vara socialt acceptabelt att önska sig pengar i födelsedagspresent.

Att man som 43-åring inte kan önska sig sedlar har jag förstått. Så länge pengarna inte är maskerade i sadistiska presentkort som är låsta till en lagom sofistikerad butik där presentmottagaren förmodligen aldrig handlar, är det uppenbarligen inte i enlighet med god norm att säga att man vill ha något att fylla plånboken med i samband med sin födelsedag.

Att man däremot som 17-åring önskar sig pengar är så gott som ett krav. "Jaha, lilla flickan har blivit stora flickan nu ju, och då kan en ju minsann inte tro att det som jag köper passar damen i smaken, nej, och så är det så svårt - ungdomar idag, vettu."

Var är min ålder i skalan accepterat-pinsamt?

Snart kommer de där förutseende vad-önskar-du-dig-samtalen där svaret "något kul" inte brukar uppskattas av släktingar man bara träffar vid de där obligatoriska tillfällena. Och nej, böcker får jag aldrig även om jag uttryckligen svarar det. När man jobbar i en bokhandel verkar böcker exkluderas som presentartikel när det annars borde vara ett säkert kort - vilken bokhandelsanställd gillar inte böcker? Jag tror minsann att folk som jobbar på restaurang kan bli bjudna på middag vid en del tillfällen. Nåja.

Strumpor. Jag ska önska mig strumpor. Gärna flerpack i samma färg så man inte behöver anstränga sig när man ska para ihop dem efter tvätten.

Pengar får jag nog vänta med tills min karriär kommit igång. Oavsett vad, kommer jag när jag blir rik, vara 21 år gammal. För att räkna de fyllda åren - det slutade jag med förra året.

Jo. Jag har lite tråkigt. Jag har lite lite att göra. Det känns, det känns, det känns ovant.

Jag är inte klar med skolan, men kan inte göra något innan min skolpartner är klar med en tenta. Fantastiska grupparbeten.

Jag har städat. Jag har tvättat. Jag har handlat. Jag har promenerat. Jag har läst. Jag har diskat. Jag har fikat. Jag har läst bloggar. Jag har streamat tre avsnitt av någon serie. Jag har gjort en dagordning till ett möte som är mer än en vecka bort.

Men tja.

Fortsatt uppsatsproblematik

Fortsätter skriva uppsats. Skriver om bakomliggande faktorer till varför Sydkorea demokratiserades. Försöker skriva om bakomliggande faktorer.

"In other words, the democratization occurred because the soft-liners in the elite group, who believed democratization was unavoidable, were successful in garnering the support of elite hard-liners." skriver Dongsoo Kim.

"Political liberalization in South Korea in the mid-1980s was not prompted by a fatal split between hard-liners and soft-liners within the power elite" skriver Chien-peng Chung.

Okej.

Typiskt. Har kommit in på den empiriska delen av uppsatsen, skriver om Sydkoreas demokratiutveckling och ska referera till en koreansk författare när det slår mig.

Jag har ingen aning om vad som är för- respektive efternamn.

Typiskt.

"Jag tänker, alltså finns jag" tänkte Descartes och existerade för allt han var värd.

"Jag skriver uppsats, alltså lever jag inte" tänkte jag och kan därigenom i de absolut mest genomtänkta metafilosofiska resonemangen bevisa att existens kan existera oberoende liv.

Dagens ironier

Börjar dagen, inte helt oväntat, med att vakna. Tidigt, men med en hel natts sömn i bagaget, blir lycklig, hoppar till och anar en kroppstemperatur lite över det normala. Äger ingen termometer och klassificerar mig således som frisk. Ska kampanja idag. Får sms nr 1 där huvudvärk ger person nr 1 ursäkt för att stanna hemma. Får sms nr 2 där ont i halsen ger person nr 2 ursäkt för att stanna hemma. Är huvudansvarig och därtill den som har materialet för dagen vilket utesluter potentiella ursäkter från mig själv. Har sammanfattningsvis två avhoppare till följd av sjukdom, men åker själv iväg med misstänkt feber. #Ironi 1.

Klickar mig in på lokaltidningens hemsida när jag ska vara flitig student, slutar vara flitig student och fastnar i läsandet av kommentarer uppkomna från en till sådan där vad-kostar-den-där-gruppen-människor-under-den-där-tiden-artikel. Det är sedvanliga personangrepp och liknande som dominerar, men därtill finns även de som hävdar att de som hävdar motsatsen från de själva inte bara är allmänt dumma och griniga människor, utan även okunniga. "En sådan himla okunskap" verkar vara det huvudsakliga att diskutera. Okunskapen att det som finansierar stadskassan hit och det som finansierar stadskassan dit är den ena och den andra. Jo. Okunskap om "stadskassan". Uppenbarligen. #Ironi 2.

Spenderade gårdagskvällen med att göra en lunchlåda att ha mig mig under plugget min uppsatsvän och jag skulle ha idag. Stannar således uppe lite längre än planerat igår kväll och bär således runt på en jobbig låda hela förmiddagen idag. Min uppsatsvän erkänner sig senare sjuk och frågar om vi kan arbeta hemifrån. Jo. Visst. #Ironi 3.

Mitt självömkansgodis är slut. #Ironi 4.

Sympatisk grinighet

Är förkyld. Igen. Känner mig lika grinig som den irriterande ungen som precis lagt sig på golvet i mataffären för att demonstrativt visa hur fruktansvärt hemskt det är att han eller inte hon får något godis. Känner mig lika irriterad som föräldern till ungen. Känner mig lika irriterande som föräldern som sedan ger upp och belönar den bortskämda ungens griniga beteende med att faktiskt köpa godis.

Halsen kliar. Näsan rinner. Ögonen svider. Jag spenderade en alldeles för stor del av natten med att stirra. Som om inte det var nog fick min tonårskropp trots sina 20+ för sig att producera en finne som placerades strax nedanför näsan och således reformerat mitt vanligen rätt trevliga anlete till ett liknande diverse mumintrolls sådana, där överläppen dominerar och dessutom förhindrar leenden. Inte för att leenden skulle vara något vanligen brukat idag. Folk är irriterande. Vädret är irriterande. Uppsatsen är irriterande. Jag är irriterande. Uppskattningsvis allt är irriterande.

I övrigt är jag en sympatisk person.

Ice, ice, baby, ice

Många har undrat, många har frågat, många har stått med vacklande fötter på marken, många har längtat efter ett svar.

Kan coolhet vara tidlös?

Ni vet hur det är, man kollar på gamla kort och förfäras över hur folk såg ut. Det är alltifrån enorma axelvaddar, utsvängda byxor och flera centimeter tjocka glasögon till färgglada kragar, buffaloskor och batikmönster. Man oroas, magen vrider sig och man konstaterar att man med all sannolikhet själv snart kommer skämmas över hur man ser ut idag. Klädseln är osmaklig, korten vittnar om att man är en tönt - hur cool man än trodde sig vara just när kortet togs.

Men plötsligt händer det. Karisman avlägsnar all potentiell töntighet och man är bara cool. Man bara skriker efter något svalkande. Som en glass.

Solglasögon, fötter nonchalant viftandes i luften (nåja), blicken fokuserad på något intressantare än kameran och håret modemedvetet bortdraget från ansiktet. Och ett målmedvetet hetsätande av en isglass. Coolt. Tidlöst coolt.

Tentaperiod ännu en gång

Har hemtenta. Skriver. Matar. Analyserar. Intresserar. Tröttnar. Uttråkas. Har ingen aning om vad jag ska göra för att koppla av.

Borde stressa i att skriva mina max 3500 ord. Var istället ytterst involverad i att få reda på vilka som skulle pryda våra nya sedlar, streamade direktsändningen och var så snabb med att få veta allt om Ingmar Bergman och gänget att jag tröttnat på deras ansikten redan vid lunch.

Kommer inte på fler ursäkter för att ha motivationsbrist nu. Har ätit så mycket godis att jag mår lite illa. Skulle grilla korv som matpaus, tyckte att den smakade lite lustigt och insåg att bäst före-datumet var passerat. Med mer än ett år. Bäst före 31-10-2009. Började igår rengöra filtret för fläkten ovanför spisen (kan hända att fläkten är lite ur funktion nu). Har diskat så många gånger att jag tappat räkningen. Gick och handlade, köpte riskakor utan att riktigt gilla det, tänkte att mamma äter det och att mamma är smart och produktiv. Kan hända att sambandet mellan riskakorna och mammas produktivitet inte existerar. Förföljer folk på Facebook. Läser bloggar som inte är intressanta någonstans. Lusläser Lokaltidningen - är klar med det efter fem minuter. Har dörren öppen för att få frisk luft. Börjar tycka att luft är överskattat. Fryser. Irriterar sönder mig över att jag i min hemtenta inte kan hantera ett enda namn på de relevanta personerna utan får sitta och copy-pastea så fort jag behöver namnge någon. De har konsonanter på ställen ingen någonsin haft konsonanter på innan. De har accenter över bokstäver som aldrig träffat accenter innan.

Fokus. Fokus. Fokus! VG. Hej VG!

Det våras

Till en början ska jag visa på all min ungdomlighet och låta hela blogginläggets inlägg fokusera på hur väl jag kan använda ordet levla när jag berättar att jag idag har levlat med min cykel.

Jag har levlat med min cykel. Gått vidare, nått ett nytt steg, utvecklat vår relation. Min cykel och jag har blivit en enhet.

Min cykel är charmig. Det är det första man kan säga om den - om man är snäll. I själva verket är den ful. Den har ett svart och ett vitt handtag. Den är rostguldig - som att det ens var en definierbar färg. Men man behöver aldrig använda ringklockan - för det hörs när man kommer ändå, min cykel gnisslar. Min cykel hjälper en uppskatta stötdämpare på ett helt annat sätt, för det finns ingen antydan till att inte känna av varenda höjning i asfalten när man sitter på cykeln. Min cykel rullar och idag har den rullat fort och mycket.

Min cykel har förmodligen fler år på nacken än vad de flesta studenterna här har. Min cykel är som den där visa tanten som sitter på ett café varje tidig eftermiddag med en kopp svart kaffe och en kanelbulle. Hon kanske inte fungerar så bra som hon en gång gjort, hon kanske inte kommer upp i de hastigheterna hon en gång gjorde, hon kanske inte rör sig framåt lika smärtfritt som i sin ungdoms vår. Men är hon inte en järnlady, så är det inte min cykel.

Min cykel och jag har levlat idag. Min cykel och jag har en bra och hälsosam relation.

#Livet som lundastudent.

Din dag

Jag tänkte att jag skulle skriva om ett specifikt minne med dig, tänkte att jag skulle få hitta dofterna, tankarna, känslorna och vardagen precis som den var i den stunden. Jag tänkte att jag skulle kunna göra om det som var till ord. Men jag fick ingen ordning. Jag ville skriva om en enda stund tillsammans med dig, men det gick inte. För det jag tänker på när jag tänker på dig är vardagen. Vår vardag. Allt. Hur du nästan alltid glömde bilbälte, hur du satt ute i trädgården så fort första solstrålen syntes, hur du skruvade upp ljudet på TV:n och radion till maxnivå, hur du kunde vara så lättirriterad, hur du alltid tog jättemycket hårspray, hur du alltid kunde fastna i en bok, hur noga du läste tidningen, hur du alltid kunde vara så lätt att älska.

Det är den 29 mars, din fjärde födelsedag som du inte är här. Jag älskar dig lika mycket som jag alltid gjort. Saknar dig lika mycket idag som igår som imorgon som alltid.

My much-loved friend,

It matters to have trodden the earth proudly, not arrogantly, but on feet that aren’t afraid to stand their ground, and move quickly when the need arises. It matters that your eyes have been on the object always, aware of it’s drift but not caught up in it. It matters that we were young together, and that you never lost the instincts and intuitions of a pioneer. It matters that you have been brave when retreat would have been easier. It matters that, in many places and at many times, you have made a difference. Your laugh has mattered. Your love has mattered. Above all, it matters that you have been loved.

Nothing else matters.

Peter Thompson

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

Skruva den som föreläsaren

Det kan hända att mitt reella tycke inte framgick genom gårdagens inlägg, att fokuseringen på råttituleringen lät mina behagliga och nästan euforiska känslor för vår föreläsare och handledare gå läsare obemärkt förbi.

Det ska till en början sägas att man som student inom humaniora inte är så bortskämd på socialiserande. Åtminstone inte schemalagt socialiserande där man faktiskt får träffa människor i enlighet med vad som står på ett planerat och, på internet, publicerat schema. Det blir som en extra känsla varje gång man får se någon som är anställd inom sitt ämne, och som en ännu större känsla när man faktiskt får prata med en av dem - en av Dem. För några år sedan sprang jag på David Beckham och utan att vara en fotbollsfantast eller, i ärlighetens namn, ens ha sett killen spela en enda gång ens på TV, var det rätt mäktigt. Av alla platser i världen var jag just den dagen på samma ställe som David Beckham, en fotbollsspelande kille som visst gör lite kalsongreklam då och då och därutöver figurerar i skvallerpress till och från. Det var mäktigt och jag tog kort i den allra mest turistiga och jo, rätt töntiga mån jag kunde (på håll naturligtvis - kalla det respektfullt eller fegt, där det sanningsenligt är det senare). Det är lite samma känsla när man får träffa, prata och kanske till och med lite smått skämta med en föreläsare.

Min föreläsare är en lite äldre man med vitt skägg, vitt hår, glasögon och till en början faktiskt en rätt bitter uppsyn. Han är en sådan som kommer för sent till alla föreläsningar utan att be om ursäkt. Förra fredagen kom han en kvart för sent till vår morgonföreläsning och det första han sade var "äntligen fredag". Han är en sådan som sätter sig bakom katedern och sitter kvar där under hela föreläsningen.

Det här är en man som måste använda Powerpointpresentationer i sina föreläsningar - inte för att göra det han säger tydligare utan för att själv inte tappa tråden och börja prata om vad Oxenstierna hittade på för några år sedan, vad han själv tycker om det nya betygssystemet för gymnasieskolan och annat som inte är ett dugg relevant för kursen.

Den här killen är allt man kan önska sig i föreläsarväg. Han har ett kontor som man knappt kommer in i för att det är klätt med bokhyllor överallt - verkligen överallt. Det är böcker från golvet till taket. Hans skrivbord är fullt med papper och jämte skrivbordet har han fått sätta in ett extra bord som också är fullt med papper. Det enda lite lediga utrymmet i hans kontor finns för hans bärbara MAC. Den får plats jämte hans stationära MAC.

Den här killen uppmuntrar oss att använda Powerpoint till våra seminarieredovisningar, men säger att vi får klara oss själva om vi inte har en "riktig MAC" - det vill säga om vi har en PC.

Den här föreläsaren ger inte sken av att vara en skämtare om man inte känner efter och lyssnar. Om man lyssnar märker man den bästa av humor när han mitt i sitt föredragande om Spaniens demokratiseringsprocess, utan att ändra sitt rätt monotona tonläge, säger att det mycket beror på att Franco hade den goda smaken att avlida. Om man inte lyssnar märker man inte hur han mumlande pratar om hur Libyen var för några år sedan och att han själv inte ger mycket för socialismen, att den nog är rätt förlegad och sedan bara fortsätter prata.

Utan att ge sken av att vara entusiastisk till någonting överhuvudtaget, börjar man ana att fallet är annorlunda när han 30 minuter efter föreläsningens slut fortfarande pratar om frågan man i förbifarten ställt precis innan man skulle lämna salen.

Den här killen delar ut ett flersidigt kunskapsprov till oss och har på sista sidan klistrat in en tecknad elefant och skrivit "Nu är det slut!". En elefant.

Sjukt bra kille. Om jag känner så efter uppsatsarbetet dragit igång ordentligt och min grad av hata-skolan-hata-livet-hata-allt-och-alla-känsla ökat är irrelevant i min nuvarande gemytliga inställning till hela hans existens.

Intryck genom uttryck

Det påstås lite då och då, lite här och var att det är viktigt att göra intryck. Gör man intryck blir man ihågkommen. Blir man ihågkommen kan man säkert använda det till något nyttigt någon gång. Och det är ju självfallet bra.

Jag brukar tycka att det där med att vara trevlig kan räcka som intrycksprestation.

Men så får man ju prova lite annat ibland, tänka lite utanför lådan, vara lite kreativ och, som sagt, göra intryck där man etsar sig fast i människors minnen.

Igår hade vi en workshop som handlade om språk och muntliga presentationer. Intressant, givande och ni vet vilka de klassiska omdömena som brukar följa är. Workshopen avslutades med att man i smågrupper skulle presentera en kort fabel.

Min grupp tänker utanför lådan och gör ett skådespel. Kul, budskapet når fram och man kan inte ens ana någon tråkig låda.

Följden blir att jag idag på mitt första handledarsamtal får beröm för min skådespelarinats och därtill blir titulerad som råttan. Råttan. Av handledaren.

Man skulle kanske valt en mer smickrande roll.

Att jag dessutom fick omdömet att jag gjorde ett trovärdigt intryck stärkte inte självförtroendet nämnvärt. Men min handledare tillika föreläsare kommer med all sannolikhet komma ihåg mig ett tag. Som råttan.

Konsumera mera

För det mesta får jag små ångestattacker så fort någon nämner ordet examen, mitt hjärta klappar ovanligt hårt och deodorantens syfte testas lite extra. För att vanligtvis vara en sådan som folk tar för att vara relativt lugn i någon slags det-löser-sig-alltid-mentalitet är jag instabilare än ett asplöv i en trombon när det kommer till att vara redo för yrkesliv. Det är jag inte - redo för att vara vuxen och jobba det vill säga. I kontrast till ett någorlunda vardagslugn kan jag när det kommer till studier versus arbetsliv vara stressad och så gott som i utbrändhetsstadiet över att veta att min kandidat enligt beräkningarna ska vara klar om tre terminer.

Mentalt sett är jag inte klar i Lund förrän man lägger till åtminstone en nolla efter den trean. Jag kan absolut inte vara redo för vuxenlivet så snart som nästa år. Jag har ju inte ens övervägt att köpa en strykbräda än. Det måste vara det ultimata vuxen- och redo för resten av livet-testet. Jag är fortfarande inne på att lite skrynklighet kan vara charmigt och att det dessutom är en jättebra tydlighet till att det är just skjortor jag ska packa ner i klädväg när jag åker hem - för hemma finns det strykjärn.

Men så finns det stunder när jag längtar till den där examen är tagen och det där jobbet har skaffats. Som när man har en - 1 - föreläsning på hela veckan, då längtar jag efter att få vara den där arbetsnarkomanen vars annalkande magsår botas med snabbmat, svart kaffe i en odiskad mugg och dubbelbokade lunchmöten. Som när det regnar ute och jag tänker att jag kan plugga i lägenheten idag utan att behöva gå ut alls och då dessutom kan ta på mig de där byxorna som egentligen borde ha tvättats för länge sedan, då längtar jag efter att få vara mitt i karriären och som utgångspunkt alltid bära kavaj till jobbet. Som när det där paketet med Eldoradoosten som smakar mögel redan i sin färskaste presentation precis har blivit köpt, då längtar jag efter det året då 25 innebär lönedag och inte bidrags- och lånedag. Som när man har längtat efter den 25 och likväl när dagen kommer inser att man inte blev ens lite rik den här månaden heller, då längtar jag efter en tillvaro då man faktiskt i realtid går plus på sin tillvaro.

När jag blir stor, vuxen, mogen, med arbete och får en ordentlig lön, då ska jag vara så himla omogen och spendera allt med en gång på saker jag egentligen inte behöver eller ens har längtat efter att få äga. Jag ska vara så himla omogen och spendera pengar bara för att jag har längtat efter att få spendera just pengar. Jag ska personifiera konsumtionshets. Jag ska låta bankkortet känna på riktig värme.

När jag blir stor ska jag tjäna pengar, när jag blir stor ska jag förtjäna en lön varje månad, när jag blir stor ska jag få bestämma över min tillvaro lite mer.

Men så vet jag redan nu att jag är alldeles för snål för att kunna spendera så mycket pengar som jag drömmer om - oavsett om jag har dem eller inte.